Så var det dags igen. Min trygga deppighet.
Hur ska jag bara ignorera något så stort? Låtsas som ingenting.
Hej klassen, jag mår bra, jag lovar.
Jag bara väntar på att jag ska tappa taget.
Jag vet att det kan hända när som helst, och jag hatar osäkerheten.
Jag hatar att jag känner mig själv för väl. Jag hatar mina jävla vinterrutiner.
Jag skulle ge vad som helst för att slippa sova ensam en natt till just nu.

---

Man har bra kvällar. Och så har man januarikvällar.
Känns kanske fel att skylla på månaden när det är jag som orsakar mig den mesta skiten, men känns lättast så på nåt vis.

Det är över nu
Och jag som alltid ville vara fri
Vill fångas nu av din sköra röst
Som alltid sprack när du behövde tröst
Stanna hos mig

Vad är det ens för mening att skriva svenska texter längre när Kent redan skrivit allt som är värt att skrivas?
Fattar inte ens varför jag känner att jag kan relatera till den låten just nu när jag saknar nåt jag aldrig ens haft.
Livet är allt bra konstigt, och det är jag med.
Lika bra att dansa med och låtsas som ingenting.