Skitsamma, jag ger upp hoppet om att sova någonting alls inatt.
Jag gillar nätterna mer än dagarna numera i vilket fall, så varför inte?
Kent, Thåström, Winnerbäck, Håkan, Hello Saferide, Broder Daniel, Damien Rice - ni är alla inbjudna.

Enda nackdelen med natten är att jag inte kan umgås med mitt kära piano. Har en sjuklig längtan att sätta mig ner och spela något i, låt oss säga min nya favorittonart Cm. Musiken är min terapi och enda flykt.

Oavsett hur mycket jag saknar någon har jag alltid Stanna Hos Mig. Oavsett hur mycket jag kastat bort och förlorat har jag alltid Fanfanfan. Oavsett hur mycket jag vill ha någon har jag alltid Nu kan du få mig så lätt. Och oavsett hur hopplöst allt känns kan jag alltid lägga mig ner, blunda, lyssna på No Time For Us och låta Broder Daniel ta över mitt mående. Kanske är det idiotiskt att blunda för problemen, vad vet jag? Det är nog inte det enda idiotiska i mitt beteende. Hade jag tagit tag i och löst saker oftare hade jag kanske mått bra nu. Men det gör jag inte.