Som ett knytnävsslag.
Plötsligt kommer nätterna bli ännu längre. Ännu kallare.
Dagarna tommare.
Längtan efter en famn starkare. Snart outhärdlig.
Det kom så jävla plötsligt.
Ett problem som aldrig funnits där ska nu förändra allt.
Fan.

Ett annat problem jag haft i något som känns som evigheter vägrar släppa mig.
Jag har aldrig kastat bort en dröm och sen vänt bort min blick
Så allt jag har kvar är drömmen om en famn jag aldrig fick
Jag kan inte längre fokusera på det jag faktiskt har
Om du bara är en dröm, låt mig då sova föralltid.
Hur fan kan det bli något negativt att vägra tappa hoppet?


Åt helvete med det mesta just nu, ärligt talat.
Plus att det är jävligt kul när man arrangerar saker och folk anmäler sig men nästan ingen kommer dit. Tack.