Fortsätt som ett höstlöv i vårens första flod
Dags att skriva av sig lite. Dags att skriva ett långt inlägg med lite tankar & åsikter för en gångs skull. Läs, den som orkar.
Många gånger under min Thailandsvistelse slog det mig. När jag var ute och gick i Gävle nyss slog det mig likväl. Sverige. Världens bästa land, där man har allt. Vi har mat på borden, en organiserad arbetsvecka och ett alldeles utomordentligt systematiskt, välplanerat och grundligt uppbyggt samhälle. Men vi mår så jävla dåligt.
Det sägs att den känsla man ska lägga mest fokus på för ett bättre välmående är tacksamhet. Detta tror jag är helt och hållet sant, precis som jag tror att det är lika sant att vi svenskar är bland de sämsta i världen på att känna tacksamhet. Mig själv inkluderad, såklart. Och varför är det sant?
Medel-Svensson jobbar 40 timmar i veckan med 4-5 veckors semester per år, runt 20-23 0000 i medellön efter mycket utstuderade system som ska funka in i minsta detalj - skatt, försäkringar och allehanda regler och restriktioner, allt ska funka. Vi snackar skit om de vi går förbi på stan, vi undviker våra grannar, vi stänger in oss snällt bakom våra låsta dörrar i våra låsta trappuppgångar och är väldigt noga med att inte släppa vem som helst för nära inpå våra liv. För våra liv är ju redan kompletta. Vi har vår mall som visar vad som behövs för ett fulländat liv och är mycket noggranna med att följa den, och i mallen ingår självklart att klaga på det som inte funkar, må skit som tonåring och leta nya problem att åtgärda. Det är ju bara när vi åtgärdat alla dessa problem som vi kan må ännu bättre i en ännu mer fulländad vardag. Eller hur?
I Thailand jobbade hotellpersonalen med sina serviceyrken mellan 07-22, ständigt till hands med ett leende (försök hitta det i Sverige), ständigt positiva och tjänandes 20 kronor i timmen. Det ÄR billigare att leva i Thailand, självklart, men hade de strävat efter vår levnadsstandard hade de garanterat mått sämre än vi. De behöver inte sträva. De är nöjda ändå. Tacksamma. Varenda person jag träffade verkade tycka att det var en större gåva att få hjälpa någon, oavsett belöning, än att kunna köpa sina drömmar. Det vi har i Sverige, "tryggheten", organisationen och systematiken gör oss snarare låsta än frisläpppta. Det är inte en anledning att pusta ut och känna sig trygg, tvärtom är det ett måste, ett måste att uppnå något som egentligen uppnås så enkelt som genom att visa och känna tacksamhet.
Det var minst sagt med blandade känslor som man åkte förbi de människor som bodde i ett skjul vid vägkanten, säljandes ananas hela dagarna för ett par öre styck. Självklart var det jobbigt att se, men frågan är om inte jag tyckte att de hade det jobbigare än vad de själva tyckte. Oavsett vem jag mötte var det med ett leende jag blev bemött. Försök minnas sist du gick på stan och möttes av flera leende främlingar och ha samtidigt i åtanke att förmodligen inga av dessa främlingar isåfall säljer ananas vid sitt skjul vid vägkanten. Det handlar inte om att man inte ska klaga på att vi har det bra. För vi har det inte så jävla bra. Det är inte det vi har som är bra.
Vart vill jag då komma med det här? Jo, först och främst är allt 100% inställning, det går inte att blunda för. I Thailand hörde jag många svenskar som blev oroliga och upprörda över att vissa arrangemang var så oorganiserade, att det inte fanns system för att lasta på/av folk osv. Där stod vi med oro medan thailändarna löste det, återigen med ett leende på läpparna. Stöter vi på ett problem ska vi alltid klura ut bästa lösningen, om det finns någon sådan, om det finns någon praktiskt och lämplig. Stöter de på ett problem svarar de "no problem" och gör det ändå, oavsett vad som betraktas som rätt och fel. Ärligt talat, om vi bara slutade betrakta allt som rätt och fel hela jävla tiden skulle alla "fel" försvinna och därmed alla spärrar, normer och ideal. Kalla mig hycklare, jag lever inte alls upp till det jag skriver. Jag bara önskar att jag kunde. Försökte le mot folk och känna uppskattning över att bo i ett perfekt land som är mörkt sju månader per år, men det spelade ju fan ingen roll. Cyniskt, naivt, jag vet inte, men så länge svenskar är svenskar kommer svenskar att må så dåligt som svenskar gör. För vi mår dåligt - utbrändhet, sjukskrivningar, självmord, depressioner och alla negativa dagliga insändare kanske talar för sig själv?
Man mår framför allt inte bra av att ha allt välorganiserat. Att ha allt under kontroll. Det ligger så mycket mer livsgnista i att släppa kontrollen, låta saker bero och se att det löser sig ändå. För det gör det. Det blir bara kanske inte exakt som man har tänkt sig.
Men så länge man är tacksam över att det blev något överhuvudtaget, vad spelar det då för roll hur det blev?
Många gånger under min Thailandsvistelse slog det mig. När jag var ute och gick i Gävle nyss slog det mig likväl. Sverige. Världens bästa land, där man har allt. Vi har mat på borden, en organiserad arbetsvecka och ett alldeles utomordentligt systematiskt, välplanerat och grundligt uppbyggt samhälle. Men vi mår så jävla dåligt.
Det sägs att den känsla man ska lägga mest fokus på för ett bättre välmående är tacksamhet. Detta tror jag är helt och hållet sant, precis som jag tror att det är lika sant att vi svenskar är bland de sämsta i världen på att känna tacksamhet. Mig själv inkluderad, såklart. Och varför är det sant?
Medel-Svensson jobbar 40 timmar i veckan med 4-5 veckors semester per år, runt 20-23 0000 i medellön efter mycket utstuderade system som ska funka in i minsta detalj - skatt, försäkringar och allehanda regler och restriktioner, allt ska funka. Vi snackar skit om de vi går förbi på stan, vi undviker våra grannar, vi stänger in oss snällt bakom våra låsta dörrar i våra låsta trappuppgångar och är väldigt noga med att inte släppa vem som helst för nära inpå våra liv. För våra liv är ju redan kompletta. Vi har vår mall som visar vad som behövs för ett fulländat liv och är mycket noggranna med att följa den, och i mallen ingår självklart att klaga på det som inte funkar, må skit som tonåring och leta nya problem att åtgärda. Det är ju bara när vi åtgärdat alla dessa problem som vi kan må ännu bättre i en ännu mer fulländad vardag. Eller hur?
I Thailand jobbade hotellpersonalen med sina serviceyrken mellan 07-22, ständigt till hands med ett leende (försök hitta det i Sverige), ständigt positiva och tjänandes 20 kronor i timmen. Det ÄR billigare att leva i Thailand, självklart, men hade de strävat efter vår levnadsstandard hade de garanterat mått sämre än vi. De behöver inte sträva. De är nöjda ändå. Tacksamma. Varenda person jag träffade verkade tycka att det var en större gåva att få hjälpa någon, oavsett belöning, än att kunna köpa sina drömmar. Det vi har i Sverige, "tryggheten", organisationen och systematiken gör oss snarare låsta än frisläpppta. Det är inte en anledning att pusta ut och känna sig trygg, tvärtom är det ett måste, ett måste att uppnå något som egentligen uppnås så enkelt som genom att visa och känna tacksamhet.
Det var minst sagt med blandade känslor som man åkte förbi de människor som bodde i ett skjul vid vägkanten, säljandes ananas hela dagarna för ett par öre styck. Självklart var det jobbigt att se, men frågan är om inte jag tyckte att de hade det jobbigare än vad de själva tyckte. Oavsett vem jag mötte var det med ett leende jag blev bemött. Försök minnas sist du gick på stan och möttes av flera leende främlingar och ha samtidigt i åtanke att förmodligen inga av dessa främlingar isåfall säljer ananas vid sitt skjul vid vägkanten. Det handlar inte om att man inte ska klaga på att vi har det bra. För vi har det inte så jävla bra. Det är inte det vi har som är bra.
Vart vill jag då komma med det här? Jo, först och främst är allt 100% inställning, det går inte att blunda för. I Thailand hörde jag många svenskar som blev oroliga och upprörda över att vissa arrangemang var så oorganiserade, att det inte fanns system för att lasta på/av folk osv. Där stod vi med oro medan thailändarna löste det, återigen med ett leende på läpparna. Stöter vi på ett problem ska vi alltid klura ut bästa lösningen, om det finns någon sådan, om det finns någon praktiskt och lämplig. Stöter de på ett problem svarar de "no problem" och gör det ändå, oavsett vad som betraktas som rätt och fel. Ärligt talat, om vi bara slutade betrakta allt som rätt och fel hela jävla tiden skulle alla "fel" försvinna och därmed alla spärrar, normer och ideal. Kalla mig hycklare, jag lever inte alls upp till det jag skriver. Jag bara önskar att jag kunde. Försökte le mot folk och känna uppskattning över att bo i ett perfekt land som är mörkt sju månader per år, men det spelade ju fan ingen roll. Cyniskt, naivt, jag vet inte, men så länge svenskar är svenskar kommer svenskar att må så dåligt som svenskar gör. För vi mår dåligt - utbrändhet, sjukskrivningar, självmord, depressioner och alla negativa dagliga insändare kanske talar för sig själv?
Man mår framför allt inte bra av att ha allt välorganiserat. Att ha allt under kontroll. Det ligger så mycket mer livsgnista i att släppa kontrollen, låta saker bero och se att det löser sig ändå. För det gör det. Det blir bara kanske inte exakt som man har tänkt sig.
Men så länge man är tacksam över att det blev något överhuvudtaget, vad spelar det då för roll hur det blev?
Kommentarer
Postat av: viktoria.
Du är så galet grym på att skriva och formulera dig. Håller med dig, totalt.
Postat av: Isabelle
Kan ju bara hålla med Viktoria. Du är helt fantastiskt duktig på att skriva.