Du fick aldrig veta

Att när du rest satt jag kvar

Vid avtrycket i gräset där du legat

Jag förde min hand

Över det nedpressade gräset och det var

Som om jag behövde och vårdade din frånvaro mer

Än jag behövde och vårdade dig

Det var som ingenting fick komma tillbaka

Om du återvänt

Hade du gjort intrång

Du hade stört smärtans landvinningar

Och du får aldrig veta hur ömt och starkt jag

Talade till din skugga i gräset

Det var som om jag redan sörjde dig

Som om jag försökte vänja mig vid

Vad som väntar oss alla

Och att priset för en människas insikt

Är en känsla av övergivenhet

Som redan från början uteslutit och raserat tron

På en varaktig kärlek

- Bruno K Öijer

Och om någon hittar en finare svensk dikt - hör av dig.