Jag länkade Kristian Gidlunds sommarprat i föregående inlägg.
Där läser han upp ett brev som han skrivit.
Ett brev utan adress.
Ett brev till det barn han aldrig kommer att få.
Detta på grund av den cancer – den dödsdom han bär på.
29 år gammal.

Det är så vackert att jag måste transkribera det här.
Jag ber er, ni få som läser min blogg.
Läs brevet nedan och/eller lyssna på Kristians sommarprat.
Det är så ofattbart vackert att jag inte finner ord.

---

 

Och jag vet att du skulle göra samma sak för mig
Jag skulle uppmuntra dig till att försöka själv
För du kan mer än du tror – glöm aldrig det

Och om någon säger att någonting är omöjligt – spetsa öronen
Det är då du ska använda urkraften som finns i ditt bröst
Du har stordåd framför dig, tro inget annat

Jag skulle försöka inspirera dig till att tänka ett varv till
Bortom det förväntade
Och jag vet att du skulle inspirera mig – det gör du redan

Vi skulle klättra i träd, du och jag
Och när du ville klättra lite högre skulle jag försöka låta dig
Men jag skulle stå under dig med utsträckta armar och dunkande puls
Det vet jag redan nu

Samma sak skulle hända om du någon gång ville visa mig
Att du kunde cykla utan att hålla i styret
Jag skulle titta på med lika delar skräck och förtjusning
Och jag skulle fyllas med en oerhörd stolthet
Precis samma stolthet och styrka
Som skulle fylla mig om du aldrig någonsin kunde cykla utan att hålla i styret
För det är du som bestämmer – det är det viktigaste av allt

Vi skulle bygga kojor och läsa sagor i flcklampans sken
Vi skulle hjälpa varandra att inte vara rädda för mörkret
Att inte vara rädda för åskans dunder
Du skulle vara min styrka när jag blivit svag
Du skulle vara det bästa som någonsin hänt mig

Jag skulle sätta gränser och ibland bli tjurig
Jag skulle citera författare och du skulle tycka att jag var obeskrivligt mossig
Ibland skulle jag antagligen tvinga med dig ut i skogen
När du hellre ville göra andra saker

Vi skulle bråka och ha det tufft
Men vid varje dags slut
Skulle vi ha blivit vänner igen
Det är jag säker på

När tonårsfyllorna knuffat dig över gränsen
Så hoppas jag att du skulle ha ringt mig
Jag skulle komma, komma för att hjälpa dig
Du hade inte behövt vara rädd, jag har självt gjort samma sak
Hur många gånger som helst

Och du skulle säkert tjuvröka någon gång, det gjorde jag med
Men skulle jag komma på dig skulle jag bara visa ärret på min mage
Då hade du nog slängt cigaretterna

Jag hoppas att vi hade kunnat prata om ditt brustna hjärta
För ett sådant kommer du få – det hör livet till
Men du, min underbara, det går över
Även sänkta hjärtan läker

Och då dagen skulle komma
Då du skulle berätta att du förälskat dig i någon – kille eller tjej
Skulle jag hålla om dig och glädjas
För kärleken är det viktigaste
Det som vi ska sträva efter

Men vi kommer aldrig att ses, min bästa vän
Trots det vill jag att du ska veta att jag älskar dig
Det kommer jag alltid att göra

Frid, kram
Och all tänkbar styrka
– Din pappa som aldrig fanns –