Dags att skriva av sig lite. Dags att skriva ett långt inlägg med lite tankar & åsikter för en gångs skull. Läs, den som orkar.

---

Många gånger under min Thailandsvistelse slog det mig. När jag var ute och gick i Gävle nyss slog det mig likväl. Sverige. Världens bästa land, där man har allt. Vi har mat på borden, en organiserad arbetsvecka och ett alldeles utomordentligt systematiskt, välplanerat och grundligt uppbyggt samhälle. Men vi mår så jävla dåligt.

Det sägs att den känsla man ska lägga mest fokus på för ett bättre välmående är tacksamhet. Detta tror jag är helt och hållet sant, precis som jag tror att det är lika sant att vi svenskar är bland de sämsta i världen på att känna tacksamhet. Mig själv inkluderad, såklart. Och varför är det sant?

Medel-Svensson jobbar 40 timmar i veckan med 4-5 veckors semester per år, runt 20-23 0000 i medellön efter mycket utstuderade system som ska funka in i minsta detalj - skatt, försäkringar och allehanda regler och restriktioner, allt ska funka. Vi snackar skit om de vi går förbi på stan, vi undviker våra grannar, vi stänger in oss snällt bakom våra låsta dörrar i våra låsta trappuppgångar och är väldigt noga med att inte släppa vem som helst för nära inpå våra liv. För våra liv är ju redan kompletta. Vi har vår mall som visar vad som behövs för ett fulländat liv och är mycket noggranna med att följa den, och i mallen ingår självklart att klaga på det som inte funkar, må skit som tonåring och leta nya problem att åtgärda. Det är ju bara när vi åtgärdat alla dessa problem som vi kan må ännu bättre i en ännu mer fulländad vardag. Eller hur?

I Thailand jobbade hotellpersonalen med sina serviceyrken mellan 07-22, ständigt till hands med ett leende (försök hitta det i Sverige), ständigt positiva och tjänandes 20 kronor i timmen. Det ÄR billigare att leva i Thailand, självklart, men hade de strävat efter vår levnadsstandard hade de garanterat mått sämre än vi. De behöver inte sträva. De är nöjda ändå. Tacksamma. Varenda person jag träffade verkade tycka att det var en större gåva att få hjälpa någon, oavsett belöning, än att kunna köpa sina drömmar. Det vi har i Sverige, "tryggheten", organisationen och systematiken gör oss snarare låsta än frisläpppta. Det är inte en anledning att pusta ut och känna sig trygg, tvärtom är det ett måste, ett måste att uppnå något som egentligen uppnås så enkelt som genom att visa och känna tacksamhet.

Det var minst sagt med blandade känslor som man åkte förbi de människor som bodde i ett skjul vid vägkanten, säljandes ananas hela dagarna för ett par öre styck. Självklart var det jobbigt att se, men frågan är om inte jag tyckte att de hade det jobbigare än vad de själva tyckte. Oavsett vem jag mötte var det med ett leende jag blev bemött. Försök minnas sist du gick på stan och möttes av flera leende främlingar och ha samtidigt i åtanke att förmodligen inga av dessa främlingar isåfall säljer ananas vid sitt skjul vid vägkanten. Det handlar inte om att man inte ska klaga på att vi har det bra. För vi har det inte så jävla bra. Det är inte det vi har som är bra.

---

Vart vill jag då komma med det här? Jo, först och främst är allt 100% inställning, det går inte att blunda för. I Thailand hörde jag många svenskar som blev oroliga och upprörda över att vissa arrangemang var så oorganiserade, att det inte fanns system för att lasta på/av folk osv. Där stod vi med oro medan thailändarna löste det, återigen med ett leende på läpparna. Stöter vi på ett problem ska vi alltid klura ut bästa lösningen, om det finns någon sådan, om det finns någon praktiskt och lämplig. Stöter de på ett problem svarar de "no problem" och gör det ändå, oavsett vad som betraktas som rätt och fel. Ärligt talat, om vi bara slutade betrakta allt som rätt och fel hela jävla tiden skulle alla "fel" försvinna och därmed alla spärrar, normer och ideal. Kalla mig hycklare, jag lever inte alls upp till det jag skriver. Jag bara önskar att jag kunde. Försökte le mot folk och känna uppskattning över att bo i ett perfekt land som är mörkt sju månader per år, men det spelade ju fan ingen roll. Cyniskt, naivt, jag vet inte, men så länge svenskar är svenskar kommer svenskar att må så dåligt som svenskar gör. För vi mår dåligt - utbrändhet, sjukskrivningar, självmord, depressioner och alla negativa dagliga insändare kanske talar för sig själv?

Man mår framför allt inte bra av att ha allt välorganiserat. Att ha allt under kontroll. Det ligger så mycket mer livsgnista i att släppa kontrollen, låta saker bero och se att det löser sig ändå. För det gör det. Det blir bara kanske inte exakt som man har tänkt sig.

Men så länge man är tacksam över att det blev något överhuvudtaget, vad spelar det då för roll hur det blev?

Haha, vakna klockan 4 är alltid lika roligt, älskar jetlag <3 Thailand var i alla fall underbart! Har dykt för första gången tillsammans med världens bästa dyksällskap och sett havssköldpaddor, har ridit på elefanter, har ätit olagliga mängder färsk ananas, har kastat mig i vågor, handlat billiga kläder, blivit brun och haft det allmänt jättemysigt. Måste tillbaka galet snart.

---

Så, till den här listan - jag kände att det var helt okej att hoppa från 9 till 24 eftersom inga punkter däremellan var av mitt intresse eller något jag kände att jag kunde skriva om (kanske mitt favoritminne, men det får jag antingen göra sen eller så är det helt enkelt något jag behåller mellan mig och den jag delar det med).

Vad gråter jag av? Förutom sånt där som alla gråter av, bli sårad, allmänna jobbigheter, dödsfall etc, så finns det väl vissa filmer/låtar som varit de bästa utlösande faktorerna.

Filmer:

• Dancer In The Dark
• La Vita è Bella
• American History X
• Boy A
• Into The Wild
• The Green Mile
• Fyra Nyanser Av Brunt
• Eternal Sunshine Of The Spotless Mind
• The Notebook
• A Walk To Remember
• Synecdoche, New York
• United 93
• Moulin Rouge
• My Sister's Keeper
• Requiem For A Dream
• The Cove
• Brokeback Mountain

Typ nåt sånt, det är de jag kommer ihåg iallafall.

Musik:

Här får man väl göra ett urval, listan skulle kunna göras oändlig, men det finns några som kan göra mig tårögd när som helst.

• Simon & Garfunkel - Bridge Over Troubled Water
• Broder Daniel - No Time For Us
• Radiohead - Creep
• Jeff Buckley - I Know It's Over
• [ingenting] - Bergochdalbanan
• Kent - Cowboys
• Kent - Gravitation
• Kent - Klåparen
• Kent - 747
• Kent - Stanna Hos Mig
• Lars Winnerbäck - Tidvis
• Håkan Hellström - Kärlek Är Ett Brev Skickat Tusen Gånger
• Thåström - Fanfanfan (Bara "Kl. 03.00 på natten"-versionen)
• Tom Waits - Come On Up To The House
• Johnossi - Summerbreeze
• Mindy Smith - One Moment More (Acoustic)

---

Pepp kille, puss.

Svår punkt, har såklart skippat städer jag bara besökt någon timme, men gjorde ett urval av de platser där jag spenderat flera dygn samt några där jag varit på längre "utfärder":

New York
Los Angeles (2 ggr)
Scottsdale
Phoenix
San Francisco
Las Vegas
Palm Springs
San Diego
Grand Canyon
Tijuana (Mexico)
Berlin
London
Blackpool
Teneriffa (3 ggr)
Marbella
Gibraltar
Cypern
Kreta
Köpenhamn

Och såklart, Thailand imorgon!

(Vilka svenska platser räknas? Gotland, Pajala, Gbg och fjäll som typ Åre, Vemdalen, Klövsjö, Idre och Björnrike är väl där jag liksom varit på semester, sen har man ju besökt en jävla massa ställen)

Edit:
Måste ändå säga att min förmodligen lyckligaste resa var till Uddevalla med Black Coffee Quintet när vi var med i riksfinalen av Musik Direkt. De dagarna var verkligen helt perfekta, vi lärde känna så otroliga människor och blev mycket tajtare själva också. Lärde mig så otroligt mycket och ord kan inte beskriva ångesten som låg i luften när vi satt på bussen hem igen och lämnade allt. Helt sjukt.



Scottsdale



Santa Monica/LA



Berlin (haha, åh)



Grand Canyon (foto av ett foto)



Teneriffa



Släktträff i Peräjävaara!


Får räcka så, va, hade lite dåligt urval av bilder eftersom jag bara haft den här datorn sen slutet av 2007 och inte lagt in semesterbilder från tidigare år än så.

Handväska, tygkasse, whatever. Det tråkiga är att det är få saker jag faktiskt ALLTID har med mig, och det jag brukar ha med mig ryms i fickorna. Enda gången jag har tygkasse (förutom i skolan that is) är om jag har t.ex smink eller något klädesplagg med mig, men mina ständiga följeslagare som bor i mina fickor är;

• iPod (viktigast)
• Plånbok (duh)
• Nycklar (duh)
• Mobil (duh)

Åh jag är så jävla märkvärdig och mind blowing.

Tar två stycken på samma dag, mest för att den här kommer gå fort och för att jag inte har något bättre för mig.

Svårtolkad punkt, men jag antar att man ska skriva om något ögonblick man anser vara speciellt? Väljer väl ut några, svårt att välja ett!

• Att sitta ensam vid en flygel i ett kolsvart rum och spela Für Alina

• Ögonblicket då man sluter ögonen och försvinner in i andra gitarrsolot i Comfortably Numb, glömmer omvärlden och så vidare

• Ögonblicket då man tar första tuggan av en perfekt pasta

• Ögonblicket då man vaknar helt utsövd och inser att man sovit typ 12 timmar

• Ögonblicket då man har T-shirt utomhus för första gången på hela året

• Ögonblicket då man möter någon annans blick, dröjer extra länge och båda ler

• Ögonblicket då man hör en vacker låt för första gången och tycker att det är bland det vackraste man hört

Ett stycke mina syskon har jag, han heter Anton och är född i april 1990. Han är minst lika musiknördig som jag, pluggade på samma gymnasielinje innan mig och pluggar nu "Sound design" på Bollnäs folkhögskola. Gitarrist och sånt där.

Vår kontakt har väl inte varit den bästa genom åren, vi har mest noterat varandra och det är extremt sällan vi faktiskt gjort saker tillsammans. Men han är söt ändå, han har sina stunder om inte annat. Vi är inte så lika på alltför många sätt och det är förmodligen därför vi aldrig direkt sökt oss till varandra. Haha, vad negativ jag låter, men jag tycker om min bror jättemycket även om vi aldrig haft den där "kompis"-relationen som många syskon verkar ha.




Jag, bror och "världens längsta amerikan"

Dålig fråga. Har inget svar. Men nog fan är det krångligt.

UTAN TVEKAN mitt mest udda nyår någonsin. Alla kategorier. Förfest från klockan 14, glitterfest, lakritsshots, hemmafest och fira tolvslaget på en nästintill ödelagd buss på väg till Stigslund.

Idag väntar jag på att vakna till liv. Pizzan är på G iallafall. Gott nytt år på er!